Annons
Annons


Alla vill ligga!


Dagbädden är tillbaka, en syndig fristad för den trimmade fuelpoints-räknaren.

Lotta Agatons version på dagbädd. Foto Pia Uhlin.

Vi är inne i en intensiv period av soffletande. Egentligen är det bara jag, men det kan man ju inte säga högt, utan man får låtsas att det pågår en demokratiskt innerfamiljär process. Orsaken till soffletandet är samvaro och att allt ska vara rättvist. Målbilden är fredagsmys i perfekt harmoni. Jag är mycket inbilskt nöjd över att min familj fortfarande tillbringar någon kväll i veckan med att vara samlad framför tv:n på 1900-talsvis och tittar tillsammans på valfri toppunderhållning av sorten Let’s dance. Så långt, så bra. Dock att vi trots två soffor på vardera sidan soffbordet är långt ifrån harmoni. Och det beror på att fyra personer egentligen vill ligga ner, bredvid varandra. Nu kan ju bara två göra det. De andra två sitter upprätt och har andra människors fötter i ansiktet.

Att sitta ordentligt i ett vardagsrum har helt försvunnit ur alla uppförandekoder. Sofftillverkarna uppmärksammade detta redan för femton år sedan och började med sofflandskapen, stora svällande grejer med liggmöjligheter åt olika håll. Och i något nummer av Residence medgav soffsamlaren och stylisten Marie Olsson Nylander att hon trots goda insikter i de hippaste och snyggaste retrovintagesofforna, själv härnäst kommer att köpa en sittmöbel som mest liknar en gigantisk säng för fem personer. »Men jag tycker egentligen inte om den som soffa«, var hon noga med att betona. Chilla tillsammans är inte lätt att förena med estetik. Neddragen rullgardin för optimal bildupplevelse av den gigantiska projektorbilden på väggen bidrar i värsta fall till den inte riktigt hemnet-kompatibla känslan av knarkarkvart.

En lösning skulle vara att ställa fyra liggstolar bredvid varandra, men det skulle mest kännas som en märklig installation för ett alpsanatorium. I min favoritbok Bergtagen, Thomas Manns prisade 1900-talsroman, tillbringar hjälten Hans Castorp två år på just ett sådant kurhotell, mestadels på en av terrassens liggstolar, invirad i en filt, gloendes på snötäckta berg. I romanen är det mycket filosofiska samtal, sedesamma tåflirtar under bordet och det tas tempen tre gånger om dagen.

I vårt vardagsrum är det mer en kamp om chipsen, och, som sagt, fot i nyllet när man kommit för sent för att få en av de åtråvärda liggplatserna.

Varför har vi helt upphört med att sitta upprätt? Antingen är det för att folk har blivit helt förslöade och magmusklerna så förtvinade att sittandet helt enkelt inte fungerar längre. Eller så är vi så utschasade av all maratonlöpning att vi måste lägga oss ner så fort minsta dötid uppstår.

Nu envisas designerna, efter att i femton år ritat sofflandskap som har sett ut som svällande chokladkakor med rutindelning, med att rita chica, nätta tvåsitssoffor igen. För folk som vet hur man sitter upprätt. Det kanske finns några sådana människor i pipelinen just nu, men för min familj tycks slaget förlorat. Vi vill ligga ner.

Att jag inte är ensam om denna utsträckta vision har visat sig på senare tid i den frekventa återuppståndelsen av dagbädden. En 1900-talstingest som vittnar om ren och skär lättja. »Sova mitt på blanka vardagen, ja, det är herrskap det.« Så säger ju husan Linus-Ida i Madickenfilmen. Nej, hon säger egentligen »utflykt mitt på blanka vardagen« om en ångbåt som tuffar förbi, när hon ligger på knä för att tvätta familjens byk i ån nedanför Madickens härliga sekelskiftesvilla. Och inomhus ligger
Madickens mamma på en divan, för att hon har migrän, sådär lite lagom.

Annons

Dagbädd av Ilse Crawford för Ikea.

Dagbäddarnas återkomst vittnar om den kollektiva drömmen om en syndig liten plädvila efter maten, en halvtimmes ligga raklångt och glo i taket, läsa en dikt eller låta bli. Denna dröm, denna antites till alla samtida nyttigheter som att samla fuelpoints i energiarmband och göra pipande attgöralistor i mobilen. Denna hägring som börjar tätna till en allt tjockare dimma, som nu har blivit förtingligad. Än så länge ser den nutida dagbädden dock mer ut som ett slags snyggvariant på sträckbänk. Hårt och liksom müslinyttig, i  trumskinnsspänd, lokalt garvat skinn, med trärena ben. Men ni ska se, snart är vi framme vid en svällande, underbar mjuk divan, ge designerna bara två år med miljarder fuelpoints i sina fitnessappar. Sedan får vi ligga. Allihop.

LÄS OCKSÅ


Kommentera | Translate


Annons




Annons


Laddar