Annons
Annons


Ett trasigt handfat


En renovering når förr eller senare det stadium där hela din 
framtid ligger i händerna på ett transportföretag.

För en tid sedan renoverade jag med stor lidelse badrummet. Det gick ett par månader  där byggaren kom klockan sju på morgonen.  Jag hälsade ivrigt genom plastskynket som delade av byggzonen från det som ska fungerade som ett vanligt hem. Byggaren vande sig vid att se mig iförd en blåvitrandig fleecemorgonrock, med mascararester under ögonen och tandborsten i mungipan. I denna mundering diskuterade jag olika centimetrar i badrummet.

Byggaren ordnade flödet av män genom zonen; Kaklis, Röris, Elis och Målis kom och gick. Jag försökte få till stånd ett lika jämnt flöde med alla grejer som behövs: kakel, färg, klinker, armaturer, lampor, spolknapp, toalock, handdukstork och så vidare i all oändlighet. Jag hämtade paket dagarna i ända. Efter några veckors vånda hade jag så bestämt mig för vilka handfat jag ville ha. Jag beställde. Ett stort transportföretag vars namn börjar på »Sch« utlovade leverans någon gång under morgondagen, kanske förmiddag, men man vet inte; nej, det gick inte att ringa chauffören.

Jag jobbade hemifrån denna dag, byggarna var på annat bygge, allt var lugnt, timmarna gick. Klockan 14 knackade någon på dörren. Sa: »Jag har två paket till dig. Ett är sönder, det vill du ju inte ha. Då får du inte det andra heller. Så då åker jag igen. Det blir bäst så.«
Jaha, tänkte jag.

Några dagar går. Ett argt mejl dyker upp i min mejlkorg om ett »outlöst paket«. »I och med att du har vägrat att ta emot …«
Jag ringer företaget som börjar på Sch och pratar med en oerhört vänlig tjej.
»Men chauffören sa ju åt mig att inte ta emot det som var sönder«, säger jag anklagande.
»Jaha, det var konstigt«, säger flickan. »Du måste ta emot det som är sönder. Och ta en bild på det.«
»Men vad händer sen?«
»Då kommer vi igen och hämtar det som är sönder.«
»Verkar inte det snurrigt?« undrar jag. »Ni vet att det är sönder redan nu, varför då leverera det?«
»Jaaaa, nu när du säger det. Det har jag aldrig tänkt på«, säger flickan med glad röst. »Men vi måste nog göra så.«

Leverantören av handfatet svarar inte i telefon. På hemsidan finns det ett svarsformulär där man kan mejla bilder på sönderslagna produkter för att reklamera. Företaget som börjar på Sch måste komma igen, det är tydligt. Min målbild är nu att ta ett foto på ett trasigt handfat.

Vi bokar en ny tid, jag och Sch. »Någon gång under dagen. Kanske på förmiddagen. Men man vet inte. Nej, chauffören går inte att ringa.«
Jag jobbar hemifrån. Chefen har börjat knorra lite. »Jaja, BAAAADRUMMET IGEN.« Snön vräker ner över stan. Byggaren är hemma hos mig. Han visslar.
»Jag ska bara ut och hämta ett annat paket på Ica«, säger jag. »Om jag fastnar i snön ringer jag. Öppna dörren för företaget som börjar på Sch!«
»Hahaha«, säger byggaren.

Jag åker till Ica, jag fastnar med bilen i snön. Närmare bestämt på en lömsk ishög. Däcken hänger i luften och snurrar. Jag behöver en spade. Jag ringer byggaren. Byggaren kommer med två spadar. Vi gräver ut min bil. Åker hem. Dagen går. Inget handfat kommer.

Jag ringer företaget som börjar på Sch. En vänlig flicka svarar. »Här står det att de var hos dig i dag klockan 10.« »Jag var ute i tio minuter! Varför ringer de inte mig? Varför? Nu ska jag vänta en tredje dag på ett trasigt handfat«, jämrar jag mig. »De kommer i morgon«, säger flickan. »Någon gång under dagen. Nej, det går inte att ringa chauffören.«

Dag tre. Chefen skickar nu mörka blickar när jag förklarar att jag 
måste jobba hemifrån på grund av handfatsproblem. Men dagen börjar bra i alla fall. Chauffören ringer! Jag får svettiga handflator som jag torkar på fleecen. Nu 
kommer det här att hända!

Annons

»Var är du?« ropar jag glatt. »Jag är hemma! Jag 
väntar på dig. Jag står alldeles stilla!«
»Lugn«, säger chauffören. »Jag står här och lastar i vårt lager. Du, det där handfatet är ju trasigt. Ska jag verkligen komma med det? Det verkar ju inte vara någon idé.«

”Du MÅSTE komma!”, ropar jag förtvivlat. Och till slut så kommer han. Med ett trasigt handfat och ett helt. Jag fotar det trasiga handfatet som de facto är i femton bitar. Jag mailar bilden. Jag beställer ett nytt, helt handfat. Jag väntar två veckor.  Ingen ringer, till slut ringer jag företaget som börjar på Sch. Efter mycket om och men hittar de mig i datorn. De ska leta rätt på det där nya paketet.

Det går någon dag.  En kvinna ringer mig under lunchen. »Vi har hittat ditt paket.« NU SKA DET KOMMA ETT HANDFAT!» HURRA!« Ropar jag, som tydligen är helt obildbar.

»Jo. Du …«, fortsätter hon.  »Duuu,  det där handfatet är faktiskt helt sönder.«

»Men det är andra gången ni slår sönder ett handfat vad håller ni på med«, säger jag i ett inte helt genomtrevligt tonfall.

»Det är ju jättedåligt emballerad«, är hennes svar. Å så lägger hon på. Jag står stilla. Runt mig springer folk på fredagslunch.

Jag tänker att ett av Sveriges transportföretag borde lägga om vissa strategier internt. Rätt omgående. Jag funderar på hur jag kanske kan använda min 980 följare på insta för att välta ett miljardföretag. Jag njuter lite över hur de kommer att kvida i näringslivsbilagorna. Kanske redan på måndag ska jag börja välta detta företag som inte ens ber om ursäkt för det här.  Sedan ger jag upp och  ringer byggaren.

Kandufixaframdettahandfat och om du så snor det någonstans. Säger jag. Men vad du än gör, ta hit det själv. Anlita inget transportföretag. INGET. Hör du det.

LÄS OCKSÅ


Kommentera | Translate


Annons


Laddar