Annons
Annons


Hemma hos Astrid Lindgren


Det är väldigt sällan en lägenhetsvisning rör mig till tårar.  Men den här visste vad den tog.

På lägenhetsdörren står det A. Lindgren med beskedliga vita Aviso-plastbokstäver på blå filt. Vår lilla besökargrupp börjar genast treva efter mobilerna. Detta måste plåtas, så klart. Vartenda dammkorn vi kommer möta bakom denna dörr känns redan nu historietyngd och betydelsefull. Vår värd från Astrid Lindgrens värld ringer på dörren, och så blir det knäpptyst.

Annons

Magiskt tänkande rullar som en osynlig våg genom gruppen. En uttalar det alla tänker. »Tänk om hon öppnar nu«, säger han. Vuxna människor väntar på att Astrid ska komma, juni 2018.

I stället uppenbarar sig en ung man, Johan Palmberg, barnbarnsbarn till Astrid. Det blir han som guidar.

Ytterdörr och skrivbord hemma hos Astrid Lindgren.

Det är så hemtrevligt härinne, som att komma hem till en gammal släkting. Allt känns genast välbekant. Alla de där smågrejorna. Glasögonen på bordet. De nedsuttna sofforna i det stora vardagsrummet. Porslinsfigurinerna och konsten, som hänger lite varstans, på måfå.  Samlingen av Lisa Larssons figurer på hyllan bredvid skrivbordet.  En stor tjock adventsljusstake i vitt porslin på soffbordet. Gammaldags teknik som kassettband. En inredning som har vuxit fram under de dryga sextio åren som Astrid Lindgren bodde här, från 1941 till 2002. Chosefri, praktisk, kärleksfull, men utan större åthävor. En helt analog inredning. Ett hem som jag som 60-talist känner väl igen, men som redan för mina barn är full med anakronismer.

I början skämdes Astrid Lindgren över denna alltför stora paradvåning. Det var krig, andra människor hade ingenstans att bo, och hon hade det här ståtliga vardagsrummet att tillgå, på Dalagatan med utsikt över parken. Ett rum i vilket hon så småningom tog emot press, poeter och ibland statsministrar.

»Astrid var smålänning. Hon tittade ut möblerna på fina gatan och bad sedan en snickare i Småland att tillverka samma. Sedan skrev hon hem och skröt om hur mycket pengar hon hade sparat, haha«, berättar barnbarnsbarnet.

Vi sitter i sofforna, lite på ytterkanten och lyssnar på barnbarnsbarnet Johan som drar historien om Astrid.

Bakom mig en bokhylla proppfull med alla Lindgrenböcker, på en mängd olika språk. I en korg bredvid den öppna spisen halvdammiga fjärrkontroller, och locktänger. Jag trevar efter mobilen, men hejdar mig. Vad är det för sjuk impuls att plåta intimiteter som en gammal locktång. Hujedamej.

I ett hörn en blåvit porslinsskål på ett litet skåp, den s k ”Jeltsin-skålen” som Astrid fick av Boris vid ett statsbesök. Astrid var blind och döv, Jeltsin ganska full, konstaterar Johan Palmberg.

En del människor faller i gråt när de kommer in i lägenheten, säger Tobias Mannheimer, licensansvarig på Astrid Lindgren Company, som är det företaget som förvaltar alla rättigheter till Astrids livsverk.

Jag klappar på fåtöljen jag sitter i smyg. Jag är uppvuxen i Tyskland på 70-talet. Jag har kvar mina gamla Pippi-Langstrumpf-böcker från den tiden, vältummade. Jag minns filmerna som visades ibland på tysk tv, ett fyrverkeri av rörligt bildmaterial i en tid av rena rama ingenting, som serverades som utsökta praliner vid särskilda tillfällen.

När jag 1988 flyttade till Sverige hittade jag en utgåva av Karlsson på taket hos min blivande svärmor och läste den högt för min man. Det var så jag lärde mig svenska. Jag skrattade så jag grät, över tanten som försvarar kanelbullarna mot Karlsson. 20 år gammal.

Bokhylla och rosa tavla hemma hos Astrid Lindgren.

Men starkast är min relation till Lindgrens berättelser i dag, genom min autistiska dotter som är 16 år och som mer eller mindre talar i Astrid Lindgrenfraser. Det är hennes sätt att över huvudet taget kommunicera, hennes sätt att föra en dialog. Figurerna är livslevande för henne och Georg Riedl-sångerna kan bryta nästan alla dö-lägen som vi hamnar i.

Varje kväll terroriserar hon oss med ett dånande Sjörövarfabbes farfarsfar vid matbordet. Hon går aldrig och lägger sig utan sin Emildocka. Jag har sett Madickenfilmerna minst 2000 gånger. Utan överdrift. Jag har sett Lotta på Bråkmakargatan ännu fler gånger.

Varje dag frågar min dotter mig, huruvida Lotta får klippa sönder tröjan, eller om hennes mamma blir arg då. Utan Astrid Lindgren skulle inte jag ha förstått Sverige som jag gör idag. Och utan Astrid Lindgren skulle min dotter inte ha något tal alls, känner jag ibland. Så jag får djupandas lite i den där lägenheten.

Nu har Design house Stockholm tryckt upp ett gäng Astrid Lindgren-citat på ett gäng stengodsmuggar i nio olika färger. Det är i samband med pressvisningen av muggarna som ett litet gäng designjournalister har fått komma in i detta heliga.

Anders Färdig, vdn för Design house Stockholm, kan prata om allt, även om det bara är en mugg med citat på.  Pratar om hur Astrids ord är ristad i sten, och att även blinda kan läsa den på muggen, i och med att den är taktil och hur just texterna ska starta konversationer.

Och det gör dem ju. Jag har till exempel redan nu pratat om henne under 4 991 tecken.

Slutet av visningen blir i sovrummet, där hon stenograferade sina idéer till böcker liggandes på morgonen. Sängen är beskedlig, en 90 säng. Framför en matta med två tydliga fotavtryck, där det bruna garnet slitits ner till varpen.

»Här har hon ställt ner fötterna i 50-60 år«, säger guiden. Vi begrundar.

På sängen ligger ett patchworköverkast och bredvid huvudändan hänger en liten målad tavla som färgmatchar fint.

«Konsten i hemmet blir alltmer familjenära ju längre in man kommer in i lägenheten”, säger guiden. ”Här är det mycket Småland. Fastän hon egentligen aldrig ville flytta tillbaka dit.«

Bilden som hänger närmast sängen är av okänd härkomst.

»Astrid hade många prylar, men var inte fäst vid något. Varje gång man pekade på någonting sa hon’ ta med den om du gillar den.«

»Det kan ha varit så att bilden bara har hamnat där av en slump«, säger guiden.

För att det fanns en spik just där.

 


Kommentera | Translate

 


Annons


Laddar