Annons
Annons


När 70-talet kom tillbaka


När matteläraren från 70-talet kommer tillbaka tusenfalt!

Trendig interior 2017 enligt Dagny Fargestudio.

Några av de få fördelarna med att bli äldre är att man har så mycket man kan älta. Jag har nu ett stadigt antal decennier trender och samhällsutveckling bakom mig som jag kan älta och knåda i huvudet.

Annons

Det är kanske det som gör att tiden börjar rulla framåt så fort, för det är allt det där bakåt som ska knådas i huvudet och det tar tid. I synnerhet när det övriga samhället också hela tiden idisslar trender. Ibland tänker jag att hela trendmaskineriet är en enda stor kossa som har fyra magar där allting tuggas runt runt. När hela redaktionen på Residence plötsligt pratar om rispapperslampor och pizzavalv, till exempel. Eller när den där tjocka mörka keramiken dyker upp igen. Eller när jag själv helt utan anledning ropar hem 95 delar av en brun (mörkbrun) servis med det märkliga namnet Coq, av Stig Lindberg.

Och när alla unga  eller kanske medelålderskrisande män ser ut som min tokskäggige mattelärare såg ut 1979, den snälle, som trots min uppenbara dyskalkyli vägrade att ge upp hoppet om mig.

Det sköna är då att man sitter lite på facit, vilket brukar reta gallfeber på folk. Man får inte gärna visa det. Alla blir arga och man blir kallad bitter kärring. Över huvud taget ska man inte ha så mycket åsikter när man har fyra fem decennier att jämföra med. »Se upp så att du inte låter bitter«, säger de argt då. Det är bara det att när allt har idisslats så mycket så blir det lätt lite magsyra. Det är inte illa ment, det är bara så det är. Men det får man ta, för insikterna är hisnande.

Jag är uppvuxen på 70- och 80-talet, med en elektrisk mjölkvarn i hallen. Den stod på ett litet bord framför hallspegeln i mammas skilsmässotrea, där andra människor hade sina nycklar. Jag kommer inte ihåg var vi hade våra nycklar, men antagligen använde vi inga, för att alla människor var goda på 70-talet. Kvarnen var till för att mala mjöl av fullkornsråg. Allt annat var nämligen mjöl som själva djävulen hade uppfunnit. (Jag låter er dra övriga samtidsparalleller fritt i huvudet.) Fullkornsmjölet jästes sedan till surdeg, som vi bakade bröd av. Det jäste för det mesta riktigt dåligt (mitt surdegsbakande går bättre nu), och det brödet som bakades av det rakt igenom närproducerade mjölet blev stenhårt. Det krävdes enorm styrka i käken för att tugga det. Man kan tänka sig att vi alla var så smala för att tuggandet förbrukade en stor mängd kalorier, för att inte tala om vad det blev för fart på magen när man hade lyckats få ner detta.

Det är först nu jag inser hur pass extremt framtidsorienterad min barndom var. Det som pågick runtomkring mig var en oerhört klarsynt vision av ett hipsterliv 2017, en spådom värdig en Saida eller Stanley Kubrick eller George Orwell. Visst är det lustigt att de filmerna som var menade som en framtidsvision då, med sina slicka, futuristiska, grafiska former, som 2001 med flera, hade heeeelt fel. I själva verket var det müsli, gröt, rispapperslampor, grova stadiga köksbord, ylletröja, helskägg och »äta hela djuret och göra härligt långkok av testiklarna« som var framtiden! Hade man sagt det till någon 1984, tja. Till någon då ung person som just tagit sig ur müsliträsket, och som sprejade skiten ur ozonlagret med en hårsprejsförbrukning à en flaska per vecka, som hatade matteläraren med sina näbbstövlar. Ja alltså en sådan som till exempel jag. Hade jag fått höra att matteläraren var framtidsvisionen av en het person 2017, att han skulle komma tillbaka tusenfalt, hade jag svimmat. Direkt.

LÄS OCKSÅ




Annons


Laddar