Annons
Annons


När hobbyn spårar


Om hur manliga intressen migrerat från mancaven rakt in i finrummet.

Rent historiskt kan man se att saker och ting tar fart på ett lavinartat sätt när män får upp intresset för någonting. En beskedlig grej som förut har varit en alldaglig liten pryl med ett bestämt, helt alldagligt litet användningsområde blir helt plötsligt någonting helt annat.

Annons

Ett monster. Eller ett extremt lyckokast. Något som driver bruttonationalprodukten framåt. Något som ger pengar, kostar pengar, ger status.
Enda tricket är att du måste få männen intresserade, sedan är du game.

Ta cykeln. För blott tio  år sedan var den ett transportmedel som alla andra. En grej som självklart blev stulen om man ställde den olåst på gatan, men som gick lätt att köpa tillbaka för några hundra av valfri knarkare. Alla hade en cykel. Man cyklade, man tog sig fram mellan A och B, det var inget mer med det hela.

Sedan hände någonting. Vet inte riktigt vad som hände egentligen, men män började kanske titta för mycket på Tour de France eller något. Det bestämdes att man måste ha på sig en speciell outfit för att cykla och att man måste ha en klocka som mäter hur man cyklar. Remmarna som flätas runt styret blev en grej. Hjälmen så klart. Ringklockan. Stänk-
skärmar. Sadeln! Och så vidare i all oändlighet. Plötsligt var cykeln den lyxigaste pryl man kan tänka sig och kunde mycket väl kosta lika mycket som en badrumsrenovering (innan rotavdraget fick priserna att skena), nämligen 100 000 kronor. Inga konstigheter tydligen.

Jag var nyligen på ett kalas där jag hamnade i samspråk med en herre som drev en sådan där superhipstrig cykelbutik. »Vem köper cyklar för 100 000 kronor?« undrade jag efter två glas bål modigt och frågvist.

Han tittade lite von oben på mig och sa uttråkat: »Vad tror du? Män naturligtvis. I 99,9 procent av fallen.«

I och med att en cykel numera kan kosta dubbelt så mycket som en rejält dyr it-handväska har den såklart också fått flytta in i hemmet.
Den började med att stå i hallen. Men den stannade såklart inte där.
I hallen PASSERAR MAN JU BARA CYKELN. Onödigt när det finns platser för konstant cykelexponering i hemmet! Det finns rapporterade fall i Söderort där cykeln numera hänger som en trofé upphissad i taket i vardagsrummet. En bra vägg för cykelhängning kan trissa upp kvadratmeterpriset på Stockholms bostadsmarknad rejält. Även en dusch som lämpar sig för att duscha cykeln efter användning i oländig terräng (typ på Götgatan där det kan vara dammigt) är ett solklart försäljningsargument.

Men vi kan släppa cykelhäcklandet ett tag. (Det är ju trots allt enorma hälsovinster för hela samhället om alla cyklar, så vi är helt pro.) Andra grejer som historiskt sett har spårat ur sedan män har fått upp ögonen för dem – här kommer nu listan!

1.Tv:n. Från liten tjock dumburk i storlek läskback via 70-tums platt-tv till helväggs inomhusbio med projektor som ingen någonsin orkar koppla in, med resultatet att alla glor på sin telefon i stället. Jag känner väldigt få ensamstående kvinnor som har den där projektorlösningen.

2. Vinylväggen. Syns sällan i hem som bebos av ensamstående kvinnor. Vinylväggen genom en armada av nydesignade vinylspelare.

3. Den traditionella mancave-inredningen – mörka väggar, skinn, krom, mängder av ljuddesign, dyra material, stora konstverk – håller på att helt ta över inredningar och har blivit trend. Det är som att mancaven har brutit sig loss ur hobbykällaren och liksom invaderat inredningstrenderiet inifrån. Som en farlig alien. I den utvecklingen ingår att surfbräda på väggen har blivit legio och att 200 Converseskor i en hall numera kvitteras med en axelryckning av vanligt folk.

4. Solsidan-Freddes grillobsession har blivit helt vanligt beteende. Kollat in grillavdelningen på valfritt byggvaruhus på sistone? Japp. Där det förut fanns tre modeller finns det nu en hel AVDELNING med minst 25
modeller, och tillbehören till detta har en egen yta där olika slags grillspån säljs vid sidan av skorstenständaren som alla måste ha nu …

5. Kaffe. När killarna började inse att kaffe kräver en maskin som låter blev det under 90-talet okej att köra espressobryggare i storleken en halvmeter bred, »jag kan ej dricka kaffe som inte har jagats genom minst 9 bar«. Nu ska i stället kaffet droppa oändligt lååångsamt genom ett retrofilter. Och då finns det såklart kannor som håller rätt vinkel för att droppa på ett perfekt sätt. Känns ju egentligen som en överskådlig trend. Men nu har något geni kommit på att kallt kaffe är det godaste. Och då väntar vi bara på kaffekylen som håller exakt rätt temperatur på just din java,  i  storlek extralarge. Den kanske kan ställas bredvid cykeln i vardasgrummet.

LÄS OCKSÅ


Kommentera | Translate


Annons


Laddar