Annons
Annons


Rensning pågår – eller?


En skrivbordslåda som innehåller ett museum över 20 år av tekniska framsteg leder till en banbrytande genetisk teori.

Rensade omkring i gamla skrivbordslådor häromdagen. (Jag vet, redan detta att jag över huvud taget äger ett skrivbord gör mig till en mycket gammaldags person).  Jag hittade i tur och ordning

1. En cd-skiva för att installera uppringd
internet från 1996.

2. Fem olika sorters färgpatroner för olika
skrivare som för länge sedan gått hädan.

3. Tre telefonkort för att ringa i telefonkiosker.
4. En Ericsson-mobiltelefon utan touchscreen.
5. En ipod-touch.
6. En rulle faxpapper.

Jo, jag medger att jag har en aning svårt att slänga saker. Det beror på att jag härstammar från en stark och sund hoardersläkt som kombinerar alla sorters hoardinggener på ett slående sätt. Det tycks vara så att hoardergenen är dominant. Och om en hoarder lämnar familjen, genom exempelvis skilsmässa, och på så vis försvagar genpoolen, då ersätts den genast av en ny hoarder av värre, starkare sort, genom till exempel giftermål.

(Nu följer återigen en lista så att våra nya läsare inte tappar tråden. Särskilt nummer fyra är bra.)

1. Min mamma hoardar av ångest inför naturkatastrofer eller krigssituationer. Hon samlar på sådant som kan vara bra att ha när sträng kyla eller hunger skulle utbryta. Filtar, frukt, bra förpackningar, varma underkläder, yllestrumpor, snören och medicin.

2. a) Min pappa hoardar av ren snålhet, allt som kommer i hans väg och som möjligtvis går att sälja: böcker, maskiner, bruksanvisningar. Han samlar också på sig sådant som kommer i hans väg på grund av att det är billigt eller gratis. Det leder till roliga telefonsamtal.

2.b) »Tänk att din svåger var stark nog att kunna lyfta biljardbordstoppen bort från golvet och ställa den upp mot väggen i boden.« Jag: »? Vilket biljardbord?« Pappa: »Ja, det som grannarna tyckte att jag borde ha!« »Men vad ska du med det till?« »Vet inte! Men man säger ju inte nej! I vilket fall när de väl hade ställt dit det gick det ju inte att flytta på. Men sedan kom Emil (min svåger från Holland som kan flytta vad som helst) och lyfte upp det. Det vägde 750 kilo …« »Men vad ska du med ett BILJARDBORD…?«»Vet inte. Det går ju inte att flytta nu när Emil har åkt hem. Men nu står det i alla fall inte i vägen.«

3. Min pappas fru nummer två hoardar kring temat medier i pappersform. Hennes far samlade gamla tidningar, hon samlar apelsinpapper och diabilder. Apelsinpapper är sådana tunna papper som ibland finns runt apelsiner, ofta med vackra motiv. Hon stryker och lägger dem i olika lådor. För några år sedan var hon väldigt nära att hamna i Guiness rekordbok med detta. Hon samlar även diabilder och allt material hon använt i undervisningen som geografilärare sedan 60-talet.

4. Min mormor hoardar kläder för att »tyg är dyrt«. Hon är 96 år och har ju varit med om kriget så hon har rätt att hoarda.

 Jag inbillar mig att mitt hoardande dels är genetiskt och dels kulturellt präglat, man slänger helt enkelt inte saker, och sedan är det så att om man slänger, då slänger man miljövänligt och det är ett satans företag. I synnerhet elgrejor. Borde inte någon mer behövande få den där telefonen? Men ingen vill ha den, alla behöver en smartphone, tiggare, flykting, barn. Jag lägger den på skrivbordet så länge.

Ska man skicka tillbaka färgpatroner till någon form av återvinning …? Medans jag googlar på färgpatroner och återvinning passerar min man på väg till köket. »Vad är det där för telefon?« frågar han misstänksamt, ungefär som om jag hade en för hemliga samtal. »Ja, den…«, börjar jag, men sedan orkar jag inte mer och lägger den tillbaka i skrivbordslådan. Bredvid faxpappret.




Annons


När hobbyn spårar


Om hur manliga intressen migrerat från mancaven rakt in i finrummet.

Rent historiskt kan man se att saker och ting tar fart på ett lavinartat sätt när män får upp intresset för någonting. En beskedlig grej som förut har varit en alldaglig liten pryl med ett bestämt, helt alldagligt litet användningsområde blir helt plötsligt någonting helt annat. Ett monster. Eller ett extremt lyckokast. Något som driver bruttonationalprodukten framåt. Något som ger pengar, kostar pengar, ger status.
Enda tricket är att du måste få männen intresserade, sedan är du game.

Ta cykeln. För blott tio  år sedan var den ett transportmedel som alla andra. En grej som självklart blev stulen om man ställde den olåst på gatan, men som gick lätt att köpa tillbaka för några hundra av valfri knarkare. Alla hade en cykel. Man cyklade, man tog sig fram mellan A och B, det var inget mer med det hela.

Sedan hände någonting. Vet inte riktigt vad som hände egentligen, men män började kanske titta för mycket på Tour de France eller något. Det bestämdes att man måste ha på sig en speciell outfit för att cykla och att man måste ha en klocka som mäter hur man cyklar. Remmarna som flätas runt styret blev en grej. Hjälmen så klart. Ringklockan. Stänk-
skärmar. Sadeln! Och så vidare i all oändlighet. Plötsligt var cykeln den lyxigaste pryl man kan tänka sig och kunde mycket väl kosta lika mycket som en badrumsrenovering (innan rotavdraget fick priserna att skena), nämligen 100 000 kronor. Inga konstigheter tydligen.

Jag var nyligen på ett kalas där jag hamnade i samspråk med en herre som drev en sådan där superhipstrig cykelbutik. »Vem köper cyklar för 100 000 kronor?« undrade jag efter två glas bål modigt och frågvist.

Han tittade lite von oben på mig och sa uttråkat: »Vad tror du? Män naturligtvis. I 99,9 procent av fallen.«

I och med att en cykel numera kan kosta dubbelt så mycket som en rejält dyr it-handväska har den såklart också fått flytta in i hemmet.
Den började med att stå i hallen. Men den stannade såklart inte där.
I hallen PASSERAR MAN JU BARA CYKELN. Onödigt när det finns platser för konstant cykelexponering i hemmet! Det finns rapporterade fall i Söderort där cykeln numera hänger som en trofé upphissad i taket i vardagsrummet. En bra vägg för cykelhängning kan trissa upp kvadratmeterpriset på Stockholms bostadsmarknad rejält. Även en dusch som lämpar sig för att duscha cykeln efter användning i oländig terräng (typ på Götgatan där det kan vara dammigt) är ett solklart försäljningsargument.

Men vi kan släppa cykelhäcklandet ett tag. (Det är ju trots allt enorma hälsovinster för hela samhället om alla cyklar, så vi är helt pro.) Andra grejer som historiskt sett har spårat ur sedan män har fått upp ögonen för dem – här kommer nu listan!

1.Tv:n. Från liten tjock dumburk i storlek läskback via 70-tums platt-tv till helväggs inomhusbio med projektor som ingen någonsin orkar koppla in, med resultatet att alla glor på sin telefon i stället. Jag känner väldigt få ensamstående kvinnor som har den där projektorlösningen.

2. Vinylväggen. Syns sällan i hem som bebos av ensamstående kvinnor. Vinylväggen genom en armada av nydesignade vinylspelare.

3. Den traditionella mancave-inredningen – mörka väggar, skinn, krom, mängder av ljuddesign, dyra material, stora konstverk – håller på att helt ta över inredningar och har blivit trend. Det är som att mancaven har brutit sig loss ur hobbykällaren och liksom invaderat inredningstrenderiet inifrån. Som en farlig alien. I den utvecklingen ingår att surfbräda på väggen har blivit legio och att 200 Converseskor i en hall numera kvitteras med en axelryckning av vanligt folk.

4. Solsidan-Freddes grillobsession har blivit helt vanligt beteende. Kollat in grillavdelningen på valfritt byggvaruhus på sistone? Japp. Där det förut fanns tre modeller finns det nu en hel AVDELNING med minst 25
modeller, och tillbehören till detta har en egen yta där olika slags grillspån säljs vid sidan av skorstenständaren som alla måste ha nu …

5. Kaffe. När killarna började inse att kaffe kräver en maskin som låter blev det under 90-talet okej att köra espressobryggare i storleken en halvmeter bred, »jag kan ej dricka kaffe som inte har jagats genom minst 9 bar«. Nu ska i stället kaffet droppa oändligt lååångsamt genom ett retrofilter. Och då finns det såklart kannor som håller rätt vinkel för att droppa på ett perfekt sätt. Känns ju egentligen som en överskådlig trend. Men nu har något geni kommit på att kallt kaffe är det godaste. Och då väntar vi bara på kaffekylen som håller exakt rätt temperatur på just din java,  i  storlek extralarge. Den kanske kan ställas bredvid cykeln i vardasgrummet.


Kommentera | Translate


Annons


Lilla livet störst av allt


Vi hånas gärna för att ägna oss åt ytligheter och trams, oviktiga saker som inredning och matlagning. Men se, det kan mycket väl vara det viktigaste av alltihop.

Att alltid vara snabb med fikabrickan i trädgården kan vara den egenskapen som folk minns dig mest för. Och inte alls dina briljanta jobbskills. Styling: Lotta Agaton

Det är lustigt vad man kommer ihåg av en människa. Sällan är det det där om att hon hittade på något nobelprisaktigt. Eller var superduktig på jobbet. Eller rafflande briljant på att plocka poänger i politiska diskussioner. Mestadels handlar det om helt annat, små detaljer, väldigt världsliga ting.

Ta min mammas nära väninna som gick bort i äggstockscancer för några år sedan. Jag minns henne ofta, fastän jag inte har träffat henne på väldigt länge. Och när jag minns henne, tänker jag alltid först på hennes helt omöjliga matlagning. Vi bodde grannar under 70-talet och gick ofta och åt middag hos Marion som bodde ensam med sin dotter i ett vackert sekelskifteshus med liten trädgård. Man visste alltid vad man skulle få på tallriken: brända fiskpinnar, kalla gröna ärtor, överkokt potatis. Men hur det serverades! Med stor schvung och frenesi. Allt på blandat vackert porslin, i en underbar matsal, som var knapphändigt inredd med några gamla stolar och ett stort matbord. Den lilla terrassdörren på vid gavel till en trädgård som prunkade i galen växtlighet och komplett förfall. Efter fiskpinnarna gick man ner för trappan, satte sig i någon liggstol och fick en skål med Marions glass, det vill säga grädde och frysta hallon som hon körde i mixern. Det var rätt avancerat under sent 70-tal och det var godare än fiskpinnarna. Man satt där i gassande sol och begrundande björnlokans framfart.

»Som en skulptur, denna växt, är inte det helt fantastiskt«, sa Marion angående den manshöga och allergiframkallande björnlokan som spred sig helt ohämmat överallt. Hon slurpade i sig resten av glassen, skakade ut den långa vida kjolen och ett stort skratt senare gick hon iväg för att göra något roligt. I köket satt den sjuåriga dottern i underkläder och fingermålade mönster i en tallrik täckt av Nutella. I dag är dottern gift med en rik greve i Schweiz. Då och då målar hon väggmålningar för andra rika människor. Och Marion ligger tyvärr på kyrkogården.

Hon förspillde inte alltför mycket kvinnokraft under sitt knappt 60-åriga liv, men det lilla hon förspillde, och som jag ibland fick åtnjuta, minns jag. Det är viktiga minnen med mycket kärlek för mig. Hur hon skapade en enorm atmosfär i sitt hus, med denna blandning av total nonchalans och vackra ting i förfall. Dyra lakan i obäddad säng, en kaschmirpläd i en helt nernött soffa. Fiskpinnarna, ständigt te och den där glassen.

Och så är det för mig med alla som går bort. Det är de där sakerna som just anses vara slöseri med tid, som inte är varaktiga och helt statuslösa som biter sig fast i hjärnan på mig. Det där som anses vara onödigt, förströelse, opium för folket.

Jag minns bonusvärmors märkliga sallad, som alltid serverades vid hennes storslagna middagsbjudningar, ett slags blandning av frysta ärtor, majs och paprika, en färgexplosion som ingen ville äta.

Små detaljer kan bli de där små luftfickorna i vardagen som bygger minnen för livet. Styling Lotta Agaton

Jag minns vår gamla granne Paul som blev nästan 90 år och bodde ensam i hela sitt liv. Han skötte trädgården helt själv tills en hjärntumör satte stopp för honom. Jag minns hans sätt att klippa en femton meter lång, fem meter hög häck med någon form av nagelsax. Jag minns hur han varje dag vid någorlunda väder hukade över sin långa trädgårdsgång för att ta bort ogräset mellan de ojämna stenplattorna, och hur han vandrade över gräsmattan bort till ett spännande hål i marken, där han prydligt grävde ner allt avfall sedan.

Och nu framöver ska jag minnas min svärmor som hastigt gick bort  för något år sedan, och som har jag känt hela mitt vuxna liv, vilket är i trettio år. Hennes hundratals sockerkakor och rulltårtor som hon hann baka. Hennes roliga 70-talsrätter som flygande Jakob och inkokta päron som gratinerades till tjusig efterrätt med After eight on top.

Så ta och pyssla om lite, ni som vill bli ihågkomna. Ägna er åt meningslös inredningshets, sockerkakor, ogräsrensning, allt det som gärna hånas med jämna mellanrum. För märk väl, det är det som fastnar, som stannar kvar länge länge, små viktiga anteckningar i kärlekens arkiv.


Kommentera | Translate


Laddar