Annons
Annons


Drömmen om ett växthus


Det är försommar och man vill ha ett växthus. I mitt fall vill man egentligen alltid ha ett växthus, kanske lite mindre i november, men under försommaren allra mest.

En gång i tiden hade jag ett växthus. (Men nu är tomten och torpet och växthuset i någon annans ägo, men det är en annan krönika.) Det är tretton år sedan jag köpte växthuset. Jag var höggravid med mitt andra barn och förvirrad. Jag hade ett jobb där det kunde dyka upp en del förmånliga erbjudanden.

Så en dag satt jag i ett möte där min chef sa: »Vill någon ha det där växthuset som vi bygger upp i en hotellobby i samband med trädgårdsmässan? Det går att få loss för en billig penning.«
»Självklart« sa jag. »Billig penning. Växthus. Det blir jag! Tuppen jag! Vad kan gå fel?«
Sedan tog mötet slut och alla var glada. »Just det«, sa chefen, »jag tror det finns något litet villkor där. Man ska typ bygga upp det där växthuset i lobbyn också.«

Bild på Victoria Skoglunds växthus kvällstid.

Victoria Skoglunds vackra växthus.

»Det fixar min man«, sa jag segervisst. Och vaggade hem. Full av glädje över att äntligen har fixat ett växthus. Innan jag ens hade fyllt fyrtio år – »HASHTAG GOALS«, tänkte jag. Nej, det gjorde jag inte, för det var inget man sa då.
Min man satt hemma i soffan och skrattade rakt ut, på ett lite väl
 demonstrativt sätt, när jag förklarade att jag just hade inhandlat ett 
växthus för halva priset med den lilla detaljen att det skulle byggas upp 
i en av Stockholms största hotellobbyer inför publik.

Själv skulle jag för övrigt under tiden amma bebisen och inte närvara över huvud taget, för detta var alltså planerat ungefär exakt en månad efter förlossningen.
»Är du helt spritt språngande«, skrattade han. »Det där kan ju inte 
jag göra.«
»Men det är inte svårt«, framhärdade jag, och för att bevisa det printade jag ut bygganvisningen. Mitt i printandet fick jag vagga till Esselte och köpa mer bläck till skrivaren, för att det lustigt nog var hundra sidor bygganvisning med en mängd symboler som såg ut som kinesiska.
»Inte svårt«, kved min man nu av skratt. »INTE SVÅRT.«

Bild på växthus vid övervuxen trädgård.

Jag fick ringa till företaget och förhandla om dealen till att vi skulle ta ner växthuset i stället för att bygga upp det. Det var tydligen enklare.
Det extra braiga med dealen var dessutom att det fina lilla huset var gjort i riktigt glas, och hade snygg grön färg. Glasväggarna vägde så klart ett ton. Och var ömtåliga som glas.

På något vänster lyckades mannen ta ner huset utan att allt gick i kras. Och forsla det till närstående familj med tomt för förvaring till sommaren. Såklart att det krävdes hyra av transportfordon med specialramp för att lyfta allt glas upp och ner. Såklart att det nästan inträffade ödesdigra glaskrossande incidenter, men bara nästan.

Sedan, när sommaren kom, skulle huset forslas igen, från de närstående till torpet i Sörmland. Lastbil hyrdes med höj- och sänkbar ramp. Mannen svor en del när han kom hem efter denna dag av skjutsande av det ack så billiga växthuset. Sedan kom tre småbarnsår som hette duga. Under tiden låg växthuset i en trälåda i bersån. Ingen ville riktigt prata om det.

Bild inifrån Daniel Östmans orangeri.

Bild inifrån Daniel Östmans magiska orangeri.

Någon gång efter de värsta blöjåren byggde vi upp det fina huset.
Sedan skulle det odlas. Det var bara att det blev 40 grader varmt i huset. Idel luftande gjorde ingen större skillnad. Så egentligen lämpade det sig nog bäst för en kaktusodling. Men jag ville ju odla tomater. Det blev alltid sisådär fyra, fem knallröda färdigtorkade tomater som dinglade från de snustorra plantorna i slutet av sommaren. Att ha växthus vid ett lantställe är ganska värdelöst egentligen.

Men nu. Nu bor ju jag i villa. Jag känner ju så tydligt att jag måste ha. Ett växthus. Det kanske går att ha tomater i det. Men det spelar egentligen ingen roll. Det ska mest stå där som en skulptur och företräda idén om tomaterna. Som så mycket annat i den svenska trädgården egentligen mer är en teoretisk idé om en myggfri grillkväll, en midsommarlunch utan regnmoln, en underbar och evig lång sommar. En avbild av våra drömmar.

Läs mer:

7-saker-att-tanka-pa-nar-du-bygger-uterum-och-vaxthus-experternas-basta-tips

Kika in i Victoria Skoglunds växthus

Kolla in den danske konstnärens magiska gömma på Jylland

 


Kommentera | Translate


 


Annons


Dags att vårstäda!


Det visar sig att man under en säsong kan förbruka sex par fotbollsskor och i all fall får håna sin mamma att hon har för många skor på sin egen hylla.

April! Dags att rensa i skoskåpet där allting ligger travat och huller om buller. Nästan som en fest för att fira att våren gör sitt intåg. Ett överskådligt rensningsuppdrag dessutom i dessa maniska cleanse- och rens-tider. Där varenda ting man äger bör granskas efter devisen »Är du verkligen en ägodel jag har valt till fullo av egen vilja, representerar du mig och allt jag står för på mitt Instagramkonto, hela mig ända in i min raw food-kärna och endast mig i evighet amen?«

Nej, skoskåpet får räcka en vårlördag som denna. Ett uppdrag lätt som en plätt för barnen, där man kan lära ut grundregler i konsumtionssamhället till nästa generation. Nämligen till exempel att dålig kvalitet ger hål i sulorna.
Barnskor faller numera regelbundet samman som blöta korthus, senast efter två månaders användning. Det är kapitalismens fel. Billig produktion, höga marginaler. Hål överallt. Vi gör tre skohögar. 1) Kasta, 2) ge bort till folk med mindre fötter och 3) en sista hög som familjemännen kallar för »coola Nikeskor som kanske går att använda vid torrt väder trots hål«.
Jag räknar till sex par fotbollsskor som ska rensas ut och påpekar det lite syrligt. Det baktänder såklart omgående.
»Vems hylla är det här egentligen?«, klagar far och son mycket eniga och pekar på min hylla där 20 par skor trängs. »Ska vi räkna vem som har mest skor, kanske?«


Jag blir mycket sur. Jag är kvinna och därav tvungen av könsmaktsordningen att hålla mig med ex antal obekväma klackskor för att inte räknas som tant. För att inte tala om att detta har ruinerat mina fötter och gjort att jag behöver ännu fler skor. »Och den som aldrig bryr sig om vettiga förvaringslösningar här i huset ska över huvud taget inte komma och klaga det minsta lilla på en enda grej här«, slår jag fast.
»Vad är könsmarks … ?« börjar sonen, och när jag pustande förklarar att könsmaktsordningen till exempel gör att jag har färre pensions-
poäng än hans far trots att vi har EXAKT samma utbildning, vinkar han glatt ajö och säger »jaja, det där vet jag redan« och lommar iväg 
till hörlurarna.

Mannen går i alla fall och letar upp vinden för att visa på nya förvaringsutrymmen för till exempel skor som måste skaffas på grund av könsmaktsordningen.
Man får glädjas åt annat i och med att skostädningen gick åt helvete. Vi har numera ett proffsigt installerat brandlarm till exempel. Det är så proffsigt att det knappt går att laga mat längre.

Häromkvällen ägnade jag mig åt att rengöra ljusstakar från stearin (100 procent stearin såklart, jag är ju inget miljösvin), och i och med att jag har förstått att det är mycket vanskligt att göra det i vasken på grund av proppbildning i rören, (tänk Londons fettklump) så tänkte jag att tricket med ugnen och ett bakplåtspapper är en utmärkt idé.

In med ljusstakarna vid 100 grader, dripp dropp, stearinet smälter, men sedan när jag lyfter ut plåten ur ugnen med den där gungande rykande stearinsjön på, börjar brandlarmet, det nya superproffsigt installerade, tjuta som en tok.

I köket och på ovanvåningen och i larmdosan vid dörren, och när jag springer som en skållad råtta efter både kvasten för att trycka bort det outhärdliga larmljudet, till dosan för att trycka in koden och sedan till telefonen som också ringer, och där en sträng kvinna frågar vad jag håller på med, och sedan ska jag säga olika kodord till henne för att bevisa att jag är jag och samtidigt tjuter och tjuter 
det för jag hinner liksom inte stävja själva orsaken 
till rökutvecklingen.
När jag väl har vädrat, sagt alla kodord till människan i telefonen och tryckt in knappar i dosan i taket, kommer jag på att barnen nu antagligen ligger döva i ett hörn. Med rökförgiftning on top. Men se det har de inte, utan sitter helt ovetande och frågar hövligt varför jag ser så svettig ut. »NI HÖR JU INGET«, skriker jag. »Vid det här läget har ni brunnit inne på grund av de här sabla hörlurarna!«

 


Kommentera | Translate


 


Annons


Sju designprylar du får plocka undan när du får barn


Är du med barn? Toppen. Grattis! Älskar du inredning? Härligt. Tror du att allt kommer att förbli som det är? Glöm det. Här är designgrejorna som du måste göra dig av med innan barnet har börjat resa sig från lekfilten. Du har sex månader på dig.

Glasbord

William Platners glasbord är stylish, men kommer att missbrukas som percussion av din unge.

Nejnejnej. Om du nu har haft den sjuka idén att skaffa ett matbord med glasskiva (som undertecknad gjorde inför barn nummer ett) måste du tänka om. Det är framförallt ljudnivån som blir helt outhärdlig när knodden 8 månader gammal börjar banka på allt i sin närhet. Din avkomma kommer att drämma skeden i glasbordet för att höra på det fina oljudet inte en utan en miljard gånger, bara för att se på mor och fars plågade grimaser. Ser ju för roligt ut när det sitter där med smakportioner av ekologisk morotspuré i håret och fingrarna i öronen.

 

Det fina soffbordet med skarpa kanter

Soffbordet Panache av Fogia.

Alla ytor som är i en halvmeters höjd (soffbord) kommer ditt barn att rensa rent med en suverän armsvepning, när det är ett år gammalt. INGET kommer att stå säkert. Det pågår redan från att barnet kan krypa, alltså vid sex/sju månaders ålder om du har otur. Sedan när hen har dragit sig upp till sin fulla  75-centimetershöjd ståendes vid ungefär ett år och vingla så där fram och tillbaka för att sedan stupramla framlänges som ett annat fyllo, ja då vill du inte ha den där skarpa kanten i soffbordet i vägen. Genomsnittslängden på en ettåring i Sverige är 75 centimeter, matbordshöjden är normalt ungefär 72 cm. You do the math. Alla kanter på matbordet är alltså under lång tid i pann- och ögonhöjd för ditt barn. När hen äntligen har vuxit till 90 centimeter så kan hen fortfarande slå ut de nya gaddarna vid matbordskanten.

Utvägen är ett rund matbord. Din chans till en aningen mer sinnesro. En aningen.

Designsoffan

Tiki-soffan för Fogia.

 Jag har skrivit det förr. Den vita soffan är helt enkelt no go-zone när du har barn. Och den kommer inte att fungera i ditt hem på ungefär två decennier. För när ungarna väl har börjat använda sked kommer de att äta chokladglass i soffan. Sedan kommer de att hälla rödvin i soffan. Så ut med den på Blocket. Köp en barnsoffa. Lägg en STOR filt över alltihop.  Satsa på en begagnad skinnsoffa som du inte ens gillar. Det är då du med lugn i sinnet kan åse hur din unge har fika-kalas med alla kompisar, på armstödet. Och ja, ballerinakex ger jättejobbiga fläckar. Och ja, att tvätta sofföverdrag är ingen rolig syssla.

Den lurviga mattan

Underbart snygg matta av Layered.

Jaaa, den är snygg och påminner kanske vagt om din barndom. Men det är när lurviga mysmattan kommer i närkontakt med uppmjukade riskex/våfflor och majskrokar eller annan barnmat som i uppblandning med saliv antar konsistensen av betong som det blir problem i mattan. Stora problem. Liksom dreadlocks på fel ställe.

 Skulpturtrenden

Trendig skulptur-inredning hos Perspective studio.

All tredimensionell konst måste magasineras när du får barn. Omgående. Piedestalerna kan misstas för överdimensionerade byggklossar där barnet vill prova orsak och verkan, genom att putta omkull. All konst som du har ställt mot väggen, så där nonchalant, måste också magasineras eller de facto hängas upp på väggen, högt.

Böjträstolar

Böjträstol från Artilleriet.

Det här blir först ett problem när ungen vill sitta själv i vuxen stol, men likväl. Böjträstolar med stora öppningar leder till att mindre ungar ohjälpligen glider igenom bakåt. Det är roligt på youtube, men ej kul i verkligheten.

Drinkvagnen

Drinkvagn av Emma Blanche och Fredrik Färg för Northern Lighting.

Den supertrendiga drinkvagnen misstas ofta av barn i lära-gå-åldern för en slags snofsigare rullator eller lära gå-vagn. Funkar sådär när vagnen dessutom är fyllt med dyra droppar från senaste charterresan … Och ja, alla dessa tips beror på egna lärdomar jag gjorde när mina barn var små.


Kommentera | Translate


 


Laddar