Annons
Annons


Hemma hos Astrid Lindgren


Det är väldigt sällan en lägenhetsvisning rör mig till tårar.  Men den här visste vad den tog.

På lägenhetsdörren står det A. Lindgren med beskedliga vita Aviso-plastbokstäver på blå filt. Vår lilla besökargrupp börjar genast treva efter mobilerna. Detta måste plåtas, så klart. Vartenda dammkorn vi kommer möta bakom denna dörr känns redan nu historietyngd och betydelsefull. Vår värd från Astrid Lindgrens värld ringer på dörren, och så blir det knäpptyst.

Magiskt tänkande rullar som en osynlig våg genom gruppen. En uttalar det alla tänker. »Tänk om hon öppnar nu«, säger han. Vuxna människor väntar på att Astrid ska komma, juni 2018.

I stället uppenbarar sig en ung man, Johan Palmberg, barnbarnsbarn till Astrid. Det blir han som guidar.

Ytterdörr och skrivbord hemma hos Astrid Lindgren.

Det är så hemtrevligt härinne, som att komma hem till en gammal släkting. Allt känns genast välbekant. Alla de där smågrejorna. Glasögonen på bordet. De nedsuttna sofforna i det stora vardagsrummet. Porslinsfigurinerna och konsten, som hänger lite varstans, på måfå.  Samlingen av Lisa Larssons figurer på hyllan bredvid skrivbordet.  En stor tjock adventsljusstake i vitt porslin på soffbordet. Gammaldags teknik som kassettband. En inredning som har vuxit fram under de dryga sextio åren som Astrid Lindgren bodde här, från 1941 till 2002. Chosefri, praktisk, kärleksfull, men utan större åthävor. En helt analog inredning. Ett hem som jag som 60-talist känner väl igen, men som redan för mina barn är full med anakronismer.

I början skämdes Astrid Lindgren över denna alltför stora paradvåning. Det var krig, andra människor hade ingenstans att bo, och hon hade det här ståtliga vardagsrummet att tillgå, på Dalagatan med utsikt över parken. Ett rum i vilket hon så småningom tog emot press, poeter och ibland statsministrar.

»Astrid var smålänning. Hon tittade ut möblerna på fina gatan och bad sedan en snickare i Småland att tillverka samma. Sedan skrev hon hem och skröt om hur mycket pengar hon hade sparat, haha«, berättar barnbarnsbarnet.

Vi sitter i sofforna, lite på ytterkanten och lyssnar på barnbarnsbarnet Johan som drar historien om Astrid.

Bakom mig en bokhylla proppfull med alla Lindgrenböcker, på en mängd olika språk. I en korg bredvid den öppna spisen halvdammiga fjärrkontroller, och locktänger. Jag trevar efter mobilen, men hejdar mig. Vad är det för sjuk impuls att plåta intimiteter som en gammal locktång. Hujedamej.

I ett hörn en blåvit porslinsskål på ett litet skåp, den s k ”Jeltsin-skålen” som Astrid fick av Boris vid ett statsbesök. Astrid var blind och döv, Jeltsin ganska full, konstaterar Johan Palmberg.

En del människor faller i gråt när de kommer in i lägenheten, säger Tobias Mannheimer, licensansvarig på Astrid Lindgren Company, som är det företaget som förvaltar alla rättigheter till Astrids livsverk.

Jag klappar på fåtöljen jag sitter i smyg. Jag är uppvuxen i Tyskland på 70-talet. Jag har kvar mina gamla Pippi-Langstrumpf-böcker från den tiden, vältummade. Jag minns filmerna som visades ibland på tysk tv, ett fyrverkeri av rörligt bildmaterial i en tid av rena rama ingenting, som serverades som utsökta praliner vid särskilda tillfällen.

När jag 1988 flyttade till Sverige hittade jag en utgåva av Karlsson på taket hos min blivande svärmor och läste den högt för min man. Det var så jag lärde mig svenska. Jag skrattade så jag grät, över tanten som försvarar kanelbullarna mot Karlsson. 20 år gammal.

Bokhylla och rosa tavla hemma hos Astrid Lindgren.

Men starkast är min relation till Lindgrens berättelser i dag, genom min autistiska dotter som är 16 år och som mer eller mindre talar i Astrid Lindgrenfraser. Det är hennes sätt att över huvudet taget kommunicera, hennes sätt att föra en dialog. Figurerna är livslevande för henne och Georg Riedl-sångerna kan bryta nästan alla dö-lägen som vi hamnar i.

Varje kväll terroriserar hon oss med ett dånande Sjörövarfabbes farfarsfar vid matbordet. Hon går aldrig och lägger sig utan sin Emildocka. Jag har sett Madickenfilmerna minst 2000 gånger. Utan överdrift. Jag har sett Lotta på Bråkmakargatan ännu fler gånger.

Varje dag frågar min dotter mig, huruvida Lotta får klippa sönder tröjan, eller om hennes mamma blir arg då. Utan Astrid Lindgren skulle inte jag ha förstått Sverige som jag gör idag. Och utan Astrid Lindgren skulle min dotter inte ha något tal alls, känner jag ibland. Så jag får djupandas lite i den där lägenheten.

Nu har Design house Stockholm tryckt upp ett gäng Astrid Lindgren-citat på ett gäng stengodsmuggar i nio olika färger. Det är i samband med pressvisningen av muggarna som ett litet gäng designjournalister har fått komma in i detta heliga.

Anders Färdig, vdn för Design house Stockholm, kan prata om allt, även om det bara är en mugg med citat på.  Pratar om hur Astrids ord är ristad i sten, och att även blinda kan läsa den på muggen, i och med att den är taktil och hur just texterna ska starta konversationer.

Och det gör dem ju. Jag har till exempel redan nu pratat om henne under 4 991 tecken.

Slutet av visningen blir i sovrummet, där hon stenograferade sina idéer till böcker liggandes på morgonen. Sängen är beskedlig, en 90 säng. Framför en matta med två tydliga fotavtryck, där det bruna garnet slitits ner till varpen.

»Här har hon ställt ner fötterna i 50-60 år«, säger guiden. Vi begrundar.

På sängen ligger ett patchworköverkast och bredvid huvudändan hänger en liten målad tavla som färgmatchar fint.

«Konsten i hemmet blir alltmer familjenära ju längre in man kommer in i lägenheten”, säger guiden. ”Här är det mycket Småland. Fastän hon egentligen aldrig ville flytta tillbaka dit.«

Bilden som hänger närmast sängen är av okänd härkomst.

»Astrid hade många prylar, men var inte fäst vid något. Varje gång man pekade på någonting sa hon’ ta med den om du gillar den.«

»Det kan ha varit så att bilden bara har hamnat där av en slump«, säger guiden.

För att det fanns en spik just där.

 


Kommentera | Translate


 


Annons


Hen är geniet bakom bankernas passiv-aggressiva inredning


Vem är inredningsansvarig på storbankerna? Ett geni, som lyckas förmedla extrem ogästvänlighet och krisläge med ringa och effektiva medel.

Jag var på banken för några månader sedan, när det var dags att dumpa de gamla småpengarna. Sonen bar stolt fram ett stort glas med småmynt i förhoppningen om att bli stormrik nu. Det blev inte så. Det blir sällan som man tänkt sig på banken. Men det kanske blev ett slags lektion i livskunskap för sonen. Vi har haft samma bankkontor under nästan 20 år; tillhör de här pinsamma människorna som inte orkar ta tag i saken och byta och konkurrensutsätta. Så allt som jag kommer att beskriva här nedan är i grund och botten mitt eget fel.

Under de här decennierna som vi har varit kunder har denna bank inte uppdaterat sin inredning en enda gång. I stället har det pågått någon form av passiv-aggressiv devalvering, där lokalerna har gått från folkhemsaktigt hel-och-ren-välstånd till en fientlig miljö som skriker ›kom inte hit din obildade resurskrävande person‹.

Bild på Illustrerade stolar

Foto: Istockphoto.

När det för tio år sedan fanns tre kassor – och till och med en extra nummerlapp för ärenden där man fick sitta med sin handläggare på ett eget kontor, som symboliserade viktighet och tunga investeringar – finns det nu en enda. Något snille har då bestämt att man till en enda kassa inte behöver en nummerlappsmaskin och därför rivit ner den automaten från väggen. För att vara autentisk i sin inredning har man inte försökt dölja det faktum att det någon gång har suttit en maskin här; murbruk och håligheter visas upp på ett frimodigt sätt. Det ser lite krigshärjat och dramatiskt ut. Framför allt i en banklokal. Man skulle kunna tänka sig en plakett bredvid hålet: »Här satt en gång en nummerlappsautomat. Må hen och hela bankväsendet vila i frid.«

De dårar som fortfarande gör sig ärenden till banken i egen hög person av kött och blod får nu snällt stå i kö – ungefär som i en köttbutik under ransoneringstiden. Rätt åt dem, säger murbrukshålet i väggen. Stanna hemma och internetbanka som vettigt folk!

Då det oftast är ett klientel som har svårt att stå upp på grund av hög ålder har man ställt fram fem stolar av modell utrangerade tro tjänare från källaren, i krom och mellanblått syntettyg, möblemang som brukar finnas i filmer av Roy Andersson, på vårdcentraler i utkanten av stor­städerna, eller som stod på forna Östtysklands myndighetskontor. Placerar man sig på en av stolarna gäller det att man fortfarande är kvicktänkt och håller den informella kön i huvudet.

Bild från Roy Anderssons reklamfilm Mötet.

Roy Anderssons reklamfilmer verkar ha fungerat som inspiration för den inredningsansvarige på bankkontoren. Foto: Studio 24.

I kassan avhandlas tålamodsprövande ärenden av digniteten ›vilken kod har jag till vilket kort‹ och ›vilket kort har jag till vilken kortläsare‹.

Vad jag förstår så har andra banker numera någon form av mänsklig sköld stående i dörren som ska hindra folk från att komma in genom att ifrågasätta deras ärende och hänvisa till att man så smidigt och geschwind kan lösa det hela online. Det är ju bara det att den äldre mannen framför oss i kön denna dag har knappat in fel kod så ofta och blandat ihop de olika korten så ofta och har beställt nya koder så många gånger ONLINE, att han nu inte kommer åt sina egna pengar längre.

Hela upplägget visar att banken tycker att människan borde kunna det här nu. Alla människor. Även de som är födda strax efter att elektriciteten kom till svenska hushåll. Det är ett enormt förakt för den icke-digitaliserade människan som har mage att komma in här och kräva handpåläggning av en annan mänsklig varelse för att komma åt sina pengar. Hela upplägget visar också att den inredningsansvarige på denna svenska storbank (som gjorde fem miljarder kronor i vinst 2017) är ett geni. Det inredningsansvariga geniet jobbar med subtila och väldigt ringa medel och lyckas förmedla att kunderna helt enkelt inte är välkomna här.

Min son förstod, efter denna halvtimmeslånga vistelse i dödens väntrum, att bankbesök inte är något att trängta efter. Men det kanske var en onödig lektion. När han är vuxen finns det ju inga bankkontor kvar längre. Och kanske inte banker heller. Glad sommar.

 

 


Kommentera | Translate


 


Annons


Lantställelättjan – »Vad gör folk hela dagarna?«


Livet ska vara underhållsfritt, i synnerhet på sommaren. Svenskarna har bytt Linus-Idas torparslit mot bekväma lantställen där man glider tröskelfritt från sängen hela vägen ner till poolen.

Jag hade en gång ett lantställe. Det var ett sött litet torp med en fem meter hög, totalt förvuxen syrenberså. Tusentals hundkex gjorde så att ängen skummade vid midsommar. Gräsmattan bredvid ängen var ett hav av knallgula maskrosor. Husets syll var murken och varje september flyttade mössen in för att mysa under kylskåpet.

Första sommaren hade vi någon form av arbetsläger där hela släkten fick skrapa bort kitt från 23 fönster. För att sedan olja in samma fönsterkarmar och måla. Tre gånger. Och lägga nytt kitt. Allt var härligt. Jag fotade varje äppelkaka jag bakade och limmade äkta pappersbilder i album. Jag tvingade min man att skala hundratals äpplen som föll ner i det höga gräset. Ja, det fanns tio gamla äppelträd, två åkerö, två oranie, en transparente blanche och två sävstaholm samt en signe tillisch, en gravensteiner och en okänd sort.

Illustration av blommor.

Illustration: Elisabet Magnusson.

Nästan allt jag planterade i den katastrofstyva, mycket näringsrika lerjorden knaprades upp underifrån, av extremt feta sorkar. De älskade alla rötter till plantor som kostade mycket pengar. Det hindrade mig inte från att knöla ner den ena plantdrömmen efter den andra. Hortensior, 1800-talsrosor, hagtorn, klematis och så vidare. Sorkarna trodde att jag serverade delikatess-sparris hela dagarna …

Inomhus slog resliga gäster pannan i dörrkarmarna för att det var lågt i tak. Golvet på ovanvåningen var såpat i 150 år och lent som siden mot barfotafötterna. Likaså trappräcket, nerslipad av nariga torparhänder i 15 decennier.
Någon sommar stod min man på stegen och farbror Melkade med faluröd färg kring knutarna. Först fick han borsta av det gamla färglagret från huset med en kvast.

Bild på brännässlor.

Foto: Bengt Ekman/IBL.

Det var en av dessa sällsynta somrar då det var 30 grader varmt. Då och då kom han in, från topp till tå täckt av gammalt faludamm. Jag låg avsvimmad på ett obekvämt antikfynd i den svala stugan, nygravid och extremt illamående. På kvällen svischade fladdermössen runt huvudet på en, när man gick ut för att kissa i brännnässlorna. Ni hör, det var paradiset på jorden, och vi höll på med ett helvetiskt slit.

Efter 15 års lycka och stort besvär sålde vi vårt lilla ställe. Den som har hus och barn och dessutom ett barn med en mängd funktionshinder kan inte ha ett sommarnöje som är 150 år gammalt och däri ägna sig åt byggnadsvård och Bullerby-lajv. Släkten vägrade dessutom att skrapa alla fönster en gång till när det var dags igen efter 15 år. Tiden hade hunnit ifatt oss.

Numera köper folk sommarnöjen som är skötselfria, hör jag. I alla fall de som har råd. Vi har i stället bytt sida och våldgästar nu andra människor med lantställen. Vi försöker vara de där drömgästerna man själv ville ha och sällan fick. För det är omöjligt att vara drömgästen.

Sommartorp i Västergötland

Drömmen om det faluröda sommartorpet. Foto: Thomas Andersson / IBL.

På moderna lantställen är det numera underhållsfria ytskikt, inget farbror Melkande med färgpytsar på stegar. När man äntligen är ledig, är det ledigt. Helt och totalt ledigt. In i helvetes ledigt. Det är tvättmaskin och diskmaskin på lantstället, det är frys och kylskåp och en grill i storlek Solsidan-Fredde och det är definitivt vattentoalett och vattentunna utomhus med bubbelfunktion att rulla runt i.

Farbror Melker från Vi på Saltkråkan

Ibland undrar jag. VAD GÖR FOLK HELA DAGARNA, när det inte finns några måsten? När man inte måste slå ängen med lien, när man inte ska oroa sig över om alla takpannor ligger som de ska, när man aldrig ska måla någon liten fönsterkarm? När allt dessutom är perfekt inrett från dag ett, och när familjen följer ett strikt konsumtionsförbud, för att inte skräpa ner alla fria välstädade ytor? Vad gör de?

»Vi umgås och spelar Yatzy!« får man höra.

Jag misstänker att man mest sköter instakontot, vilket kan vara nog så mycket jox. Och det är kanske därför vi inte har tid med alla dessa lagom tråkiga sysslor längre. För att det hela tiden ska se så väldans härligt ut i de sociala medierna. Ett heltidsjobb är det. Inte alls ledigt. Det ska umgås, ätas de rätta och härliga sakerna, det ska vara bra väder, och det ska göras aktiv semester med eventuellt lite vila i yogahunden då och då. Det kanske var lite enklare på 90-talet när man kunde skrapa en och annan fönsterkarm med flottigt hår, helt utan att någon såg.

 

 


Kommentera | Translate


 


Laddar