Annons
Annons


Lilla livet störst av allt


Vi hånas gärna för att ägna oss åt ytligheter och trams, oviktiga saker som inredning och matlagning. Men se, det kan mycket väl vara det viktigaste av alltihop.

Att alltid vara snabb med fikabrickan i trädgården kan vara den egenskapen som folk minns dig mest för. Och inte alls dina briljanta jobbskills. Styling: Lotta Agaton

Det är lustigt vad man kommer ihåg av en människa. Sällan är det det där om att hon hittade på något nobelprisaktigt. Eller var superduktig på jobbet. Eller rafflande briljant på att plocka poänger i politiska diskussioner. Mestadels handlar det om helt annat, små detaljer, väldigt världsliga ting.

Ta min mammas nära väninna som gick bort i äggstockscancer för några år sedan. Jag minns henne ofta, fastän jag inte har träffat henne på väldigt länge. Och när jag minns henne, tänker jag alltid först på hennes helt omöjliga matlagning. Vi bodde grannar under 70-talet och gick ofta och åt middag hos Marion som bodde ensam med sin dotter i ett vackert sekelskifteshus med liten trädgård. Man visste alltid vad man skulle få på tallriken: brända fiskpinnar, kalla gröna ärtor, överkokt potatis. Men hur det serverades! Med stor schvung och frenesi. Allt på blandat vackert porslin, i en underbar matsal, som var knapphändigt inredd med några gamla stolar och ett stort matbord. Den lilla terrassdörren på vid gavel till en trädgård som prunkade i galen växtlighet och komplett förfall. Efter fiskpinnarna gick man ner för trappan, satte sig i någon liggstol och fick en skål med Marions glass, det vill säga grädde och frysta hallon som hon körde i mixern. Det var rätt avancerat under sent 70-tal och det var godare än fiskpinnarna. Man satt där i gassande sol och begrundande björnlokans framfart.

»Som en skulptur, denna växt, är inte det helt fantastiskt«, sa Marion angående den manshöga och allergiframkallande björnlokan som spred sig helt ohämmat överallt. Hon slurpade i sig resten av glassen, skakade ut den långa vida kjolen och ett stort skratt senare gick hon iväg för att göra något roligt. I köket satt den sjuåriga dottern i underkläder och fingermålade mönster i en tallrik täckt av Nutella. I dag är dottern gift med en rik greve i Schweiz. Då och då målar hon väggmålningar för andra rika människor. Och Marion ligger tyvärr på kyrkogården.

Hon förspillde inte alltför mycket kvinnokraft under sitt knappt 60-åriga liv, men det lilla hon förspillde, och som jag ibland fick åtnjuta, minns jag. Det är viktiga minnen med mycket kärlek för mig. Hur hon skapade en enorm atmosfär i sitt hus, med denna blandning av total nonchalans och vackra ting i förfall. Dyra lakan i obäddad säng, en kaschmirpläd i en helt nernött soffa. Fiskpinnarna, ständigt te och den där glassen.

Och så är det för mig med alla som går bort. Det är de där sakerna som just anses vara slöseri med tid, som inte är varaktiga och helt statuslösa som biter sig fast i hjärnan på mig. Det där som anses vara onödigt, förströelse, opium för folket.

Jag minns bonusvärmors märkliga sallad, som alltid serverades vid hennes storslagna middagsbjudningar, ett slags blandning av frysta ärtor, majs och paprika, en färgexplosion som ingen ville äta.

Annons

Små detaljer kan bli de där små luftfickorna i vardagen som bygger minnen för livet. Styling Lotta Agaton

Jag minns vår gamla granne Paul som blev nästan 90 år och bodde ensam i hela sitt liv. Han skötte trädgården helt själv tills en hjärntumör satte stopp för honom. Jag minns hans sätt att klippa en femton meter lång, fem meter hög häck med någon form av nagelsax. Jag minns hur han varje dag vid någorlunda väder hukade över sin långa trädgårdsgång för att ta bort ogräset mellan de ojämna stenplattorna, och hur han vandrade över gräsmattan bort till ett spännande hål i marken, där han prydligt grävde ner allt avfall sedan.

Och nu framöver ska jag minnas min svärmor som hastigt gick bort  för något år sedan, och som har jag känt hela mitt vuxna liv, vilket är i trettio år. Hennes hundratals sockerkakor och rulltårtor som hon hann baka. Hennes roliga 70-talsrätter som flygande Jakob och inkokta päron som gratinerades till tjusig efterrätt med After eight on top.

Så ta och pyssla om lite, ni som vill bli ihågkomna. Ägna er åt meningslös inredningshets, sockerkakor, ogräsrensning, allt det som gärna hånas med jämna mellanrum. För märk väl, det är det som fastnar, som stannar kvar länge länge, små viktiga anteckningar i kärlekens arkiv.

LÄS OCKSÅ


Kommentera | Translate


Annons


Laddar